Courtney Barnett från Australien är en av de mest spännande unga artister som kommit fram på senare år. Ung och ung, förresten, hon är ju 28 år, ingen duvunge.
Men ärligt talat är vi inte bortskämda med yngre förmågor som kan göra något fräscht av den gamla traditionella rockgenren. Barnett flirtar friskt med Dylanskt ordflöde och Cobainskt gitarrmangel.
Hon debuterade med två EP-skivor, I've Got A Friend Called Emily Ferris och How To Carve A Carrot Into A Rose. Dessa gavs sedan ut som ett "fuskalbum" under namnet The Double EP: A Sea of Split Peas.
Så fyra år efter första EP:n kommer hennes egentliga debutalbum, med den geniala titeln Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit.
Och hade det inte varit för mina extremt höga förväntningar hade den här skivan sannolikt hamnat mycket högre på listan. Nu tycker jag hon slänger in några spår som känns lite lättviktiga. Men topparna är riktigt starka, som den melankoliska Depreston eller rockrökaren Pedestrian At Best.
Det ska bli riktigt spännande att se om Courtney Barnett nästa gång får till den där fullträffen som vi anar att hon har i sig.
Årets bästa skivor: 9. One Lost Day, Indigo Girls
Årets bästa skivor: 10. My Fairy Tales, Nneka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar